Spännande tanke! Jag har (som vissa redan vet) en parallell verklighet där jag föreställer mig hur mitt liv skulle se ut om jag hade växt upp i Säffle. Jag vet inte varför det har blivit just Säffle men nu är det så i alla fall. Hur som helst så plockar jag fram den här parallella verkligheten ganska ofta (ibland flera gånger om dagen) och ställer den i relation till mitt faktiska liv. Till exempel om jag sitter på mitt kontor, ser ut över Stureplan och drabbas av den bekanta ångesten över framtiden, att inte vara bra nog i branschen och att inte räcka till... då kan jag blunda och föreställa mig hur jag i exakt samma sekund går över något litet, gulligt torg i centrala Säffle istället. I Säffle är jag nämligen lika gammal som jag är i Stockholm (23) men skillnaden är att jag förmodligen har gjort helt andra livsval. I Säffle är jag 3-barnsmamma vid det här laget. 2 barn som går på dagis och en liten bäbis i en vagn. Mitt Säffle-jag tycker faktiskt om barn och har aldrig känt något krypande obehag inför havandeskap eller panik inför tanken på att producera och ansvara för ett nytt liv. Inte heller känner jag ett illamående komma krypande när jag ser banankladd runt mina egna eller ens andra barns munnar. Nej, i Säffle blev jag nog gravid redan några dagar innan studenten - och var helnöjd med det! I Säffle hade jag nämligen gått frisörprogrammet på gymnasiet och var vid tiden då mitt graviditetstest visade det där krysset i rutan, redan klar med min utbildning. Min Värmlandskille jobbar på någon verkstad. Vi är typ lyckliga, men kanske mest av allt nöjda. Vi håller inte på att tänka så mycket på att vi kanske måste hitta oss själva eller analysera jämställdheten i vårt förhållande till den grad att vi ser orättvisor i allt. Nej, han jobbar på dagarna, jag tar hand om barnen och sen tittar vi på Lets Dance på fredagarna. Allt lunkar liksom på i en ganska harmonisk takt. I sommar kanske vi alla packar in oss i bilen och åker ner till Legoland (följt av en tripp ner till Tyskland för att köpa hem lite vin och öl).
Ibland kan det kännas som att jag spär på min framtidsångest genom att ta fram Säffletankarna (för det handlar inte, som man kanske kan tro, om ett liv som jag ser ner på, utan ett som jag snarare tycker är lite fascinerande). Som att jag på något sätt försöker hetsa mig själv till att se vad jag gått miste om eller belysa det märkliga beteende som jag har när jag tillåter mig att känna mig otillräcklig när det faktiskt går väldigt bra med min karriär. Men jag tror faktiskt att det mer är en skön tillflyktort än något annat. För när allt kommer omkring ryser jag av tanken på att just nöja mig och bli för bekväm.
Ja... det om det.
Annars då? / Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar